Att bo i andra hand har blivit något av en folkrörelse. Bristen på hyresrätter och billiga bostadsrätter har fått utbudet av andrahandslägenheter att svälla.

Bostäderna läggs ut på Blocket och olika förmedlingssajter. Redan av annonserna framgår det att det är vanligt med överhyror.

Det finns bestämda regler för and ra handsuthyrning. En hyresvärd eller en bostadsrättsförening kan inte neka en uthyrning om lägenhetsinnehavaren ska studera eller jobba på annan ort, vistas utomlands eller prova samboskap.

I takt med att svenskarna blivit allt mer lättrörliga ger värdarna allt fler tillstånd.

– När marknaden är som den är så ökar förfrågningarna. Som hyresgäst släpper man inte sin lägenhet om man inte måste. Dessutom är folk rörligare och rör sig oftare över gränserna – utan att för den sakens skull vilja släppa sin bostad, säger Eva Wiberg-Sunzel, chef för MKB:s lägenhetsuthyrning.

Den omfattande andrahandsuthyrning som länge funnits i Stockholm har spritt sig till Malmö och Lund. I MKB:s bestånd hyrs just nu 320 av 22 000 lägenheter ut i andra hand. Det motsvarar 1,5 procent av den totala hyresstocken.

I Lund har LKF gett tillstånd till andrahandsuthyrning av 125 av 8 000 lägenheter. Också det utgör 1,5 procent av beståndet.

Men den verkliga siffran ligger hög re. Många hyresgäster hyr ut bakom ryggen på hyresvärden. Enligt Statistiska centralbyråns siffror bor i dag 2,2 procent av de svenska hushållen med andrahandskontrakt. Det motsvarar 140 000 personer.

I höst har två fartygsolyckor med potentiellt allvarliga konsekvenser inträffat i Östersjöområdet.

Tack och lov blev förloppet i båda fallen ett helt annat än vid fartygen Estonias och Jan Hevelius förlisningar och branden på Scandinavian Star i början av 1990-talet, vilka totalt krävde över 1 000 människors liv. Några personer fick lindriga skador vid bränderna ombord på Lisco Gloria utanför den tyska kusten i början av oktober och på Pearl of Scandinavia i november. Bränderna kunde släckas snabbt.

Att allt gick bra är ett gott betyg till besättningarna, men visar också på det nära samarbete som länge bedrivits mellan kustbevakning och sjöräddning i regionen.

Östersjön är ett unikt ekosystem med sin låga salthalt, sitt minimala utbyte med världshaven och sitt blygsamma djup –53 meter i genomsnitt mot 1 500 i Medelhavet. Stora oljeutsläpp vore förödande och risken för sådana katastrofer är reell. I genomsnitt trafikerar dagligen så många som 2 000 fartyg – många av dem oljetankers – Östersjön.

I en sådan miljö måste myndigheter och räddningsorgan i olika länder kunna samverka snabbt och effektivt.

Östersjöländerna har samarbetat när det gäller havsmiljön i decennier. HELCOM-avtalet 1974 banade väg för mångmiljardinvesteringar i bland annat reningsverk och avloppsnät av Europeiska investeringsbanken, EIB, och av andra finansiärer.

Sankt Petersburgs avloppsnät kommer 2012 att ha 96 procents rening, och detta och andra liknande projekt börjar nu få effekt. Trots en sommar med rekordvärme i stora delar av Norden, Baltikum och Ryssland var algblomningen i Östersjön 2010 väsentligt mindre än tidigare år. Orsakerna kan vara flera men vi kan inte utesluta att de senaste årens satsningar spelat roll.

Malmö stad har investerat över en miljard kronor i Citytunneln och en förbättrad Centralstation. Men samtidigt sviker man de hundratusentals resenärer som väljer att åka expressbuss. Bussarna får stanna långt från Centralstationen och resenärer som vill byta mellan buss och tåg tvingas gå 500 meter.

Kommersiell busstrafik måste ha samma spelregler som övrig kollektivtrafik så att företagen, i enlighet med den nya kollektivtrafiklagen, kan förbättra servicen för resenärerna. Stationerna i kollektivtrafiken måste fungera för alla transportslag under hela resan.

Det handlar inte om att satsa på antingen tåg eller buss. Det handlar om att satsa på resenärerna. Ibland åker de buss, ibland tåg. Och ganska ofta byter de mellan de båda resesätten.

Ibland ersätter också transportslagen varandra, som nu när bussen kör tågresenärer över hela Sverige.

I nio år har expressbussarnas resenärer varit hänvisade till Svävarterminalen. När nu stora infrastruktursatsningar görs ville vi ge våra resenärer bättre service och erbjuda plats vid Malmö Centralstation, men fick återigen nej från gatukontoret.

Hur tänker Malmös politiker och tjänstemän när man missgynnar stora delar av kollektivtrafikens resenärer på det här sättet?

Generellt i Sverige har expressbussresandet ökat med mer än 10 procent årligen. Många av resorna är märkta med Bra miljöval, håller hög punktlighet och är för många ett kostnadseffektivt sätt att resa.

Kriget mot drogerna är ett förlorat krig. 2011 är det dags att byta strategi, från förbud och bestraffning till åtgärder som bygger på folkhälsa, mänskliga rättigheter och sunt förnuft. Detta var de centrala slutsatserna från den latinamerikanska kommissionen om droger och demokrati som jag tog initiativ till tillsammans med Ernesto Zedillo, tidigare president i Mexiko, och César Gaviria, tidigare president i Colombia.

Vi engagerade oss i frågan av ett enda skäl: våldet och korruptionen som följer i droghandelns spår hotar demokratin i vår del av världen. Problemets allvar fick oss att omvärdera den rådande politiken och söka fungerande alternativ.

Bevisen är överväldigande. Förbudspolitiken, som bygger på att bekämpa produktionen och kriminalisera konsumtionen, har misslyckats.

Efter trettio år av massiva ansträngningar har förbudspolitiken bara lyckats förflytta odlingsområdena och drogkartellerna från det ena landet till det andra. Latinamerika är fortfarande världens största exportör av kokain och marijuana. Tusentals unga människor mister alltjämt livet i gängkrig. Drogbaronerna styr över hela samhällen med hjälp av rädsla.

Vår rapport avslutades med en uppmaning till ett paradigmskifte. Den olagliga droghandeln kommer att fortsätta så länge det finns efterfrågan. Istället för att hålla fast vid en politik som helt misslyckats med att minska droghandelns lönsamhet – och därmed dess makt – måste vi inrikta oss på att reducera de skador som drogerna orsakar för individer och samhällen, och på att minska konsumtionen.

Droger i någon form har använts i alla tider och i de mest skiftande kulturer. Människor av alla slag använder droger av alla möjliga olika anledningar: för att lindra smärta eller uppleva njutning, för att fly från verkligheten eller för att förhöja upplevelsen av den.

Men den linje som kommissionen förespråkar innebär inte uppgivenhet. Droger är skadliga för hälsan. De undergräver användarens förmåga att fatta beslut. Delade sprutor sprider hiv/aids och andra sjukdomar. Beroende kan leda till ekonomisk ruin och övergrepp i hemmet, inte minst mot barn.

Koljonen twittrade om att gå med på sex, utan att egentligen vilja. Snabbt följde andra med liknande historier.

I twitterfloden finns skrämmande läsning om hot, fysiskt våld och hjärtskärande utsatthet. Men ofta handlar det om att kvinnorna, trots frånvaro av hot och våld, inte har velat, vågat eller kommit sig för att ”säga ifrån”.

Det var förstås en rubriköverdrift att ”hela världen” skulle ”prata om det”, den medievetare som intervjuades i SvD ger omedvetet frågan ankdammsstämpel genom att beskriva den som ”absolut större än väskdebatten för några år”. Referensen är alltså en kultursidesdiskussion som slarvigt kan sammanfattas som om det var rätt eller fel att köpa handväskor i 60 000-kronorsklassen. Det vill säga en tämligen smal, rentav ekonomiskt elitisk referenspunkt, men en likhet med prataomdet-twittrandet är otvivelaktigt att det handlar om kvinnors val.

Efter första spontantwittret skrev Koljonen också i Dagens Nyheter om sina erfarenheter, personligt och vackert litterärt. Hennes och andras texter har försetts med hänvisningar till andra tidningar och medier, något som annars brukar reserveras för manifestationer mot nynazism och för Dawit Isaak.

Sexdiskussionen kan sägas vara ett typiskt mediefenomen, där ett ämne plötsligt (och övergående) får enorm uppmärksamhet. #Prataomdet är naturligtvis också exempel på intimiseringen av det offentliga samtalet. Exponering av personliga, känsloladdade erfarenheter har blivit medial stapelvara. Här tillkommer den gamla sanningen, att sex alltid säljer. Unga kvinnor som twittrar om klimatmötet i Cancún eller eurokrisens långsiktiga effekter kan knappast räkna med samma mediala genomslag.

Därmed inte sagt att prataomdet-twittrandet är ointressant.

Det är inte bara tragiskt, utan också något ytterst egendomligt att unga kvinnor (medvetna, välutbildade) har så svårt att säga nej.